victoriatrammer

Först så är man gravid i nio månader, går upp 30 kilo, tappar hår, får konstant halsbränna sista 4 månaderna utan att någon medicin i världen hjälper, kräks varje gång man inte ätit nått på en timme, kryp i benen så man är uppe och går på nätterna, äter på nätterna för att slippa bli hungrig och sover sedan hela dagarna om man får.

Eftersom inget går att planera när det gäller en födsel, så går vattnet plötsligt när du minst anar det, sen blir det bråttom.

Försent för bedövning, men lite lustgas, som efter andra inandningen luktar kemiskt och får mig att må illa.

På något sett går man in i sin egen bubbla, biter ihop och inser att det finns ingen utväg nu det är bara du som kan göra jobbet.

45 minuter senare efter skrik ont och en önskan att bara få gå hem därifrån kommer ett mirakel, och en chock, något underbart litet har det kommit ut, har jag fött ut det?

Då känner jag mig stolt så stolt! Jag dog inte jag klarade av det.

Efter åt är det så klart inte över då ska du föda ut moder kakan, sen ska man sys för att man spruckit.

Men allt det där spelar ingen roll och inom 10 minuter har man glömt hur ont allting gjorde.

Tills man inser att de inte sytt rätt och man måste skära upp det igen och få det ihopsytt igen, gud vad man måste stå ut med.

Med narkos får man vänta i kö ett år, utan med några tandläkarsprutor får man tid snabbt som den 18:e april.

Och gudarna vet att det kommer att göra så ont, men efter allt är det värt miraklet. Jag tänker med det jag skriver bara att det är mycket en kvinna får gå igenom ensam i en graviditet.

Och jag skulle göra det igen, det är nog meningen att man ska glömma fort.