Please add a comment on my poems . . . or don't read them at all.
Det är tyst, lugnt inte ett ljud knappt ett andetag.
Ett lugn som borde fyllas av annat
Glaset skimrar i ljuset halv fullt av rött sken
Ett sken som borde ge skuggor av annat
Du sväljer långsamt
Tystnaden ligger fortfarande tjock som en dimma,
Kring våra kroppar, kring våra ord som vi inte uttalar, men som ligger i luften och svävar.
Som en skugga
I den tomma tystnaden
Och jag säger heller inte ett ord
Inte du heller
Handen öppnar sig och mina fingrar sträcker sig ut,
Ut
När allting gör ont
Hur ska man prata med varandra när man inte längre kan säga orden till den kära
När man ser skuggan redan bakom hörnet
Vi är mils avstånd från att vara nära
När själens hjärta redan börjat sakna dina andetag i rummet bredvid
Man vill skrika ut, hålla fast, springa bort, inte blunda, krypa in i ditt skinn
När saltvatten rinner och jag tvekar,
Om Du någonsin var och fortfarande är min?
Det eviga kanske bara var till låns
Jag vill linda dig runt min arm, utan att släppa taget mer än, lite i taget
Jag vill omringa din kropp i en orkan, men ändå låta dig stå kvar
Jag vill vara som en vind som smeker dina fötter och lindar sig uppåt
Jag vill kväva och sedan ge dig syre, ge dig all luft att andas genom mig
Jag vill ge dig luft, fast bara genom mig
Du kisar så det rynkas i pannan, händerna fumlar omkring på tangentbordet, när du söker texten
När du söker orden, som ska fastna på ditt vita ark
Grymtar sakta, ger mig en irriterad blick
Du letar orden
Perfekta
Svåra
Flytande rytm som en melodi
Du vrider din kropp, ska det vara i moll, dur eller melankoli
Söker gör du, ingen får blanda sig i
Ditt vita ark ska vara dina ord
Inte ens jag kan säga , ORD, inget får vara vi
Bara dina
Även om du inte vet om det så är allt inom dig tankar, känslor, ord
Mina